apr
10
15

Nan Inger -min mamma

mamma 001
Nan Inger med “Dunet”. Grey Mist

 

I onsdagskväll avled min mamma stilla. Det känns konstigt, lite förvirrat och sorgligt. Men ändå känns det inte hemskt. Mamma har varit sjuk det senaste året och de sista dagarna blev hon akut sjuk. Det känns istället rätt bra att hon slapp mer av sjukdom. Men det blir tomt.

Mammas röst finns inte mer.Men vi kan komma ihåg henne på många sätt.

Ni är många som kommer att bläddra i ett gammalt exemplar av ”Sedan red jag Dunet” eller ”Ridsommar på Västanås”. Bläddra och känna igen er i den hästvärld som min mamma beskrev så väl. Så hästboksförfattaren Nan Inger kommer att minnas av många. Det är jag glad över. Journalisten Ingrid Andersson träffade henne 2005 för en längre intervju. Ingrid skriver om hur många det var som läste böckerna när de kom under 70- och 80-talet.

” Vi som var i bokslukaråldern då Nan Ingers första hästbok kom ut 1968, tänkte ”äntligen” och var begeistrade från allra första sidan i ”Sedan red jag Dunet”. Det är egentligen ganska vardagliga händelser som utspelar sig på de 141 sidorna, men så väl beskrivet och i så precis rätt ton, att vi omedelbart tog boken till våra hjärtan. Jämfört med böckerna om Svarta hingsten (Walter Farley), Jill-böckerna (Ruby Ferguson) och Silverörnen-böckerna (Judith M. Berrisford) fick vi läsa om svensk realitet. Här var det inte frågan om att vinna en ponny på lotteri, att rädda ridskolans hästar när stallet brann eller att segra i alla tävlingar man ställde upp i. Visserligen fick huvudpersonen Piglet en egen ponny, men det var tack vare att hennes familj flyttat ut på landet och fått möjlighet att hysa en häst. Den 13-åriga Piglet hade bokstavligen Lars Lithanders bok ”Dressyrridning och hoppning” i ena handen och tyglarna till den pigga, men lite bångstyriga ponnyn Dunet i den andra. Vi följde henne genom problemen med att få Dunet på tygeln, att rygga och att uppföra sig i skänkelvikningarna likväl som i skolan. Någon tränare eller ridlärare hade hon inte, utan red – ibland under pappans vakande öga – på det egenhändigt färdigställda fyrkantspåret i hagen. Det var en verklighet vi kunde känna igen oss i, för så var det för de allra flesta hästtokiga ungdomar på 1960- och 70-talet.”

Mammas böcker var en mix av olika personer men visst känner vi syskon igen oss,  ibland rätt ofta. Mamma plockade och blandade friskt med verkligheten och en del påhittat. När jag var yngre kunde jag bli arg men numera skrattar jag mest åt det. Jag ser miljöerna från min barndom och jag ser en hel del av mina vänner i beskrivningarna.

Det är mycket som hänt under mammas liv. Hennes hästböcker visar min uppväxt men innan dess hann hon uppleva så mycket mer. Barndomen i trygga kvarter på Östermalm i Stockholm med sin älskade pappa. Sedan krigsåren dvs andra världskriget. Skolgång i flickskola. Mötet med min pappa Peter och de roliga åren som journalist men även som barnflicka på Gotland. Senare flytt till Värmland och så småningom  drömmen om hästar och gård.

Nu ler jag åt tanken på hur trygg min uppväxt var. På den lilla gården i Värmland, där jag och min tvillingsyster lekte och lekte medan mamma skrev och skrev. Mamma var aldrig en lekande mamma. Hon fanns där och var ankaret i vår familj  men levde mycket sitt eget liv. Hon hade sina “flickor” i Stockholm och andra väninnor som betydde mycket.

Ljudet av en skrivmaskin och lukten av cigarettrök kommer alltid att innebära trygghet för mig.

Mamma med oss barn.
Mamma med oss barn.

TAGS:

PREVIOUS POST
NEXT POST
Read Comments
Hide Comments

Add Comment

Kommentarsmoderering är aktiverad. Dina kommentarer kan ta ett tag innan de visas.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Sök